Pingstkyrkans pacifism

Att kristna kan, bör och skall älska sina fiender är alldeles uppenbart. Men var finns pacifismen inom frikyrkan? Borde man inte återvända till den ursprungliga kristna fiendekärleken? Och då menar jag inte bara den ursprungliga pacifismen i urkyrkan.

   Under reformationstiden dök förutom lutheraner och kalvinister en ny kristen rörelse upp, anabaptisterna. De praktiserade troendedop, eller omdop som det kallades (anabaptist betyder omdöpare), eftersom de menade att man måste bekänna att Jesus är Herre för att vara kristen, och att man kan bara döpa sig och dö bort från sitt gamla liv när man blivit kristen. Men det var inte det enda som kännetecknade anabaptisterna. Nästan samtliga var pacifister, många vägrade svära eder (Matt 5:33-37, Jak 5:12), och flera praktiserade egendomsgemenskap. De levde kort sagt ett radikalt liv i Jesu efterföljd.   

   Anabaptisterna utsattes av en oerhörd förföljelse, troende torterades, förvisades och avrättades, ofta med stöd av katolska och protestantiska kyrkoledare. Men rörelsen gick inte att utrota, och från den härstammar baptismen, som i sin tur Pingströrelsen och andra karismatiska väckelsekyrkor härstammar ifrån. Små rester av anabaptisterna finns kvar idag, mennoniter och hutteriter, som båda förespråkar kristen pacifism. De är s.k. fredskyrkor.

   Där ser man var vår evangelikala Pingströrelse kommer ifrån! Det är på tiden att Pingst och andra frikyrkor återvänder till den pacifism som dels kännetecknade anabaptisterna, frikyrkornas rötter, men också urkyrkan, hela den världsvida kyrkans rötter. För det är ju evangelikala kristna som bäst kan praktisera pacifism. Det är de som har Bibeln som vägledare och rättesnöre som bäst kan ta till sig budskapet ”Älska era fiender”. Det är de som ser och vet att ingenting är omöjligt för Gud, att Hans Ande kan få människor att tala i tungor, se syner och bli botade, som bäst kan förstå att det inte heller är omöjligt för samma Ande att skydda en mot våld. Det är de som har upplevt Guds oerhörda nåd och kärlek som bäst kan ge det vidare till andra människor.

   Faktum är att Pingströrelsen inte bara är ursprungligt pacifistisk för att den härstammar från anabaptisterna. Den första, ursprungliga Pingstväckelsen i början av 1900-talet predikade kristen pacifism! Engelska Wikipedia skriver:

   ”Före 1967 motsatte sig The Assemblies of God [USA:a största pentekostala församlingsrörelse], tillsammans med majoriteten av Pingströrelsen, officiellt till kristet deltagande i krig och kallade sig själva en fredskyrka. Kyrkans officiella ställningstagande tills dess var följande: ’Vi, en kropp av kristna, medan vi strävar efter att fullfölja alla åtaganden som lojala medborgare, tvingas ändå att förklara att vi inte kan samvetsgrant delta i krig och beväpnat motstånd som innebär det faktiska förgörandet av mänskligt liv, eftersom det är emot vår syn på den uppenbara undervisningen från Guds Ord, vilket är den fasta grunden för vår tro.’ De flesta av grundarna och första generationens medlemmar av rörelsen höll sig till denna syn och den presenterades som den officiella undervisningen under både första och andra världskriget. 1940 listade The Pacifist Handbook The Assemblies of God till Amerikas tredje största fredskyrka.” (http://en.wikipedia.org/wiki/Assemblies_of_God#Pacifism, min översättning, mer kan läsas i Paul Alexanders bok “Peace to War, Shifting Allegiances in the Assemblies of God” eller i PDF-filen “The Early Assemblies of God and Conscientus Objection to War” av samme författare som går att ladda ner gratis på http://www.pcpf.org/images/stories/articles/early_ag&war.pdf).

   Intressant, inte sant? Idag är The Assemblies of God’s officiella ståndpunkt att pacifism är upp till varje troende att ta ställning till. De skriver i sin General Council Constitution under artikel XXII:

   ”Som rörelse bekräftar vi vår lojalitet till Förenta Staternas regering i krig och fred. Vi skall fortsätta att insistera, som vi har gjort historiskt, att det är upp till var och en av våra medlemmar att välja om de vill vara soldater, civila eller vapenvägrare.” (Min översättning).

   Notera att varken Skriftens auktoritet eller någon som helst biblisk text nämns. Till skillnad från den förra bekännelsen byggde man sin uppfattning inte på ”den uppenbara undervisningen från Guds Ord” utan på mänsklig vishet och rationalism.

   Jag tycker mig finna ett tydligt mönster, den ursprungliga apostoliska församlingen var från början pacifistisk, men allt eftersom tiden gick, och kyrkan växte sig större och splittrades, bleknade fiendekärleken bort. Likaså var Pingströrelsen från början pacifistisk, men det har också bleknat bort i de flesta församlingar. Alla sorters väckelser har försökt återgå till det ursprungliga, till den radikala, brinnande församling som vi läser om i Apostlagärningarna men som verkar ha tonats ned under tidens lopp. Pingstväckelsen var en sådan, som predikade ett återvändande till det ursprungliga: fram med Ande och glöd! Och i detta fanns också pacifismen med, när Anden uppfyller oss kan vi inte döda någon utan grips av en kärlek till alla människor och en vilja att ge dem Evangelium. Och när vi ser Andens tecken och under bland oss inser vi att inget är omöjligt för Gud och att Han bevarar oss från allt ont.

   Jay Beaman skriver i sin bok ”Pentecostal Pacifism” att källor pekar på att 13 av 21, dvs. 62%, av pentekostala rörelser grundade runt 1917 var pacifistiska någon gång i sin historia. (Se Beaman, J: Pentecostal Pacifism: The Origin, Development, and Rejection of Pacifistic Belief among the Pentecostals, Center for Mennonite Brethren Studies, Hillsboro, KA, 1989)

   Den berömde mennonitiske fredsteologen John Howard Yoder skrev i förordet till Jay Beamans bok att pentekostalism ”var faktiskt klart pacifistisk i den första generationen. Anledningen är tydlig: de tar hela Bibeln på allvar.”

   Och han skrev 1967 ”Pentekostalism är i vårt århundrade den närmaste parallellen till vad anabaptism var på 1500-talet.”

   Det är inte så att ju mer biblisk och karismatisk man blir desto mer krigshetsande blir man. Som pacifister skall vi inte avhålla oss från Bibeln eller ha ett ljumt förhållande till Gud. Nej, fredsstiftande är centralt inom evangeliet och det är bara när vi är fyllda med Helig Ande som vi på allvar kan använda ickevåld.

   Naturligtvis finns det pacifister inom Pingströrelsen idag fortfarande! Pentecostal Charismatic Peace Fellowship är, som namnet antyder, karismatisker och pentekostaler som verkar för fred. Pacifistiska pingstvänner, helt enkelt. De skriver på sin hemsida:

   ”Eftersom Guds väg uppenbarad genom Jesus Kristus är fredens och förlåtelsens väg; och eftersom Jesu och apostlarnas undervisning och leverne exemplifierade försoning, förlåtelse och ickevåld som viktiga delar av de Goda Nyheterna; och eftersom den Heliga Anden gav lärjungarna kraft att hellre lida och dö för att de predikade Guds Rike än att döda för något jordiskt rike; och eftersom kyrkan inte deltog i statligt sanktionerat våld (förutom när de själva blev utsatta för det) under de första tre århundradena efter Jesus Kristus; och eftersom talrika pingstvänner under tidigt nittonhundratal bekände att missionerandet av de Goda Nyheterna krävde ickevåld och rasförsoning på lokal, nationell och internationell samhällsnivå; och eftersom avhumaniserandet och skymfandet av människor, vare sig på grund av etnicitet, nationalitet, kön, ålder, religion etc. är i direkt motsats till den enande kraften i Kristi Ande; och eftersom pingstvänner och karismatiker är kallade att predika Guds nya språk i världen, en predikan om förlåtelse, förvandling och fred;

därför må PCPF ägna sig åt: att utbilda de hundratals miljoner pingstvänner och karismatiker världen om deras ickevålds- och försoningsfokuserade bibliska och pentekostala arv, att utbilda i ickevåldsmetoder, att informera om nationella och internationella frågor gällande orättvisor, förtryck och utnyttjande…” (http://www.pcpf.org, About us, Who we are, Purpose Statement)

   PCPF visar på att Andens gåvor och fiendekärlek inte är oförenliga utan tvärtom två ting som kompletterar varandra i det kristna livet. Pingstkyrkans rötter är fredsbevarande ickevåldsrötter, och dess grundvalar bygger på Andens verksamhet uttryckt i brinnande kärlek. Jag är absolut en pingstvän, det vill säga, en karismatisk, kärleksfull Jesus-lärjunge som tror på en helande och fiendeälskande Gud. Men en Pingstkyrka som överger pacifismen, samlar på sig rikedomar och betonar religiositet och fromhet framför barmhärtighet och nåd, en sådan farisékyrka (Matt 23:23-24) vill jag inte ha att göra med. Däremot en äkta, ursprunglig Pingstförsamling som predikar att Gud har så stor makt att Han inte bara kan hela människor utan dessutom frälsa dem från krig och förtryck utan att använda våld, ansluter jag mig till med glädje. Frågan är: var finns en sådan kyrka idag?

   Det behövs en väckelse i Sverige! Jag känner att Herrens församlingar blir allt ljummare, var finns den ursprungliga glöden och kärleken till Gud och människor? Både glöd och kärlek är nödvändigt om vi skall återuppliva den sovande kyrkan: har vi kärlek men ingen glöd blir vi sentimentala och lata, har vi glöd men ingen kärlek blir det kaos och oordning (det är därför jag älskar Pingstkyrkans symbol, eld och kärlek förenade av korset). Det är först när man är född på nytt av den Helige Ande som man kan älska sina fiender. Och det är när Gud griper tag i en och vänder ens liv upp och ner som man kan uppleva mirakel. Även mirakel som enligt världen är omöjliga, till exempel att ett krig stoppas utan blodspillan.